Jag pratade med två vänner om den enorma flöde av nyheter som vi får per vecka, per dag. Vi sa att en regel för att behålla lusten och inte sjunka ner i den djupaste apati är att skapa någonting själva varje gång vi får någonting utifrån. Alltså om jag läser en tidning eller lyssnar på nyheterna på radio jag har plikten att skapa någonting. Det kan vara en artikel, en dikt, en låt, en träff med vänner eller en kort telefonsamtal. Vad som helst.

Det är därför jag skriver idag om socialdemokraterna. I de senaste dagar – eller veckor, månader, även år- skrivs jämt om socialdemokraternas kris och kriser. Jag läser det, i mån av tid, i tidningar och bloggar. Jag lyssnar om det på radio. Det är inte bara utifrån det skrivs om detta, nej, jag läser minst lika många interna reflexioner: medlemmar i partiet som skriver om den kris vi är inne i. Ska jag skriva också om krisen? Nej, för att jag inte har sett krisen med mina ögon. Det som jag har sett, och upplev, är en helt annan grej.

Jag har varit medlem i socialdemokraterna i ett par år nu och det har varit givande och intressant från dag ett.  När jag blev medlem var Mona Salin ordförande i partiet, det fanns ett formaliserad rödgrön alternativ till Alliansen och snart började valkampanjen. Jag var inte aktiv då, jag hade inte hunnit känna partiet som mitt eget så det hade varit konstig att gå runt hit och dit med en röd t-shirt och broschyrer. I valet blev som det blev och strax efter började jag hänga med i partiets processer och liv.

Det bildades en kriskommission som jobbade några månader och som skrev en väl genomtänkt rapport: Omstart för socialdemokrati. Jag var med i en presentationskväll för nya medlemmar i Malmö och fick reda på att partiet kärna är en mängd små socialdemokratiska föreningar, som tillsammans är partiet. Jag blev också tipsad till en förening som kunde passa mig och där är jag aktiv sedan dess: Sorgenfri Socialdemokratiska Förening.

I föreningen fanns, och finns, både nybörjare som jag och mer erfarna medlemmar. Några av dem har varit med sedan de var tonåringar i SSU. Ödmjukhet och öppenhet är en självklarhet. Vi träffas varannan onsdag och har en fullspikad kalendar med föreläsare, studiecirklar och debatter, från den lokala till den globala. Vi saknar några utåtriktad aktiviteter men vi börjar med det snart. Vi vill finnas i kvarteret, i stan.

Samtidigt de centrala organen i partier har startat två processer: organisationutredning och programkommisionen. Viktiga processer där alla medlemmarna i partiet är välkomna och uppmuntras att vara med. I föreningen har vi redan fått material för att diskutera och ge feedback kring programmet ioch snart kommer liknande material för att jobba med  organisationsutredning.

Och jag undrar. Om det har inte är ett sunt politisk parti, hur skulle en sådan se ut?

Men opinionssiffrorna ser hemska ut!

Ok. Och?

Om jag är aktiv i en förening eller en folkrörelse och har koll på verksamheten, om jag kan vara med och påverka, om jag kan kritisera det jag inte tycker om, om jag agnar min tid till frågor och problem som jag brinner för… då struntar jag i opinionssiffrorna.  Alltså, det känns bra när det går bra i den där fronten också, men det är inte den viktigaste. Till exempel när jag var aktiv i rättvishandel rörelse var jag inte i konstant kris för att det flesta kaffe som säljs i butiker är icke-rättvisemärkt.

Men det finns en ledarskapkris!

Ledarvaddå? Ja, det är så kul och poppis och modernt att prata om ledarskap, men det vi väljer i socialdemokraterna är en ordförande. Ett väldigt vackert svensk ord som säger mycket för mig. Jag började lära mig svenska när jag var 23 år, och jag lärde mig ordet ”ordförande” på samma sätt som jag har gjort med de flesta långa ord,  i två delar: ”ord” plus ”förande”. Det var häftigt att tänka på det: att föreningar i Sverige har ingen president, utan en människa som tar ansvar för att föra orden. Det är kanske en helt fel tolkning av betydelse av ordet. Men det har varit min tolkning under flera år. Alla ska ta ansvar för at föra orden, egentligen, men vi väljer en person som tar extra ansvar.

Att vi inte väljer vår ordförande i en enkel medlemsomröstning är ett miss, tycker jag. Men jag tror att det kommer förr eller senare. Vi är ett stort parti med en lång tradition och förändringarna tar tid.

Och om jag låter mig vara fri och fantasifulla jag skulle önska att vi väljer inte bara en utan tio ordförande på en och samma gång. Tänk om det. Tio kloka socialdemokrater som visar respekt för varandras åsikter och som kan åka runt om i landet och träffa människorna och deras problematiker , som samtidigt kan vara utomlands och ha koll på världen, som samtidigt kan spendera tre månader i biblioteket och uppdatera sig på forskningen kring miljö, ekonomi, energi, transport, politik, och mycket mer. Och inte minst tio kloka socialdemokrater som gör att borgerliga journalister hinner inte generera skvaller åt alla.

Men det finns en politisk kris!

Jag kallar inte det kris utan debatt.

Personligen tycker jag att socialdemokraterna hoppade in alldeles för mycket i de nyliberala trenderna i 90-talet och i det mesta av 00-talet. I Sverige och nästan överallt. Jag har inte förstått varför, inte än, hoppas att det kommer snart några bra historiker som belyser det. Men den där tiden är så nära till nuet att många av dem som drev såna politiker har fortfarande ganska mycket inflyttande i partiet och håller sig fast i några av de nyliberala positionerna.

Jag kan förstå att de försvarar arvet av sin tid, för att de gjorde också bra saker. Det tar tid att acceptera att tiderna är nya och att de problem vi har idag kräver anrdra lösningar. Men partiet förändras och lösningar kommer så småningom. Jag tycker att de nya tiderna är redan här när en riksdagsledamot för Socialdemokraterna, Sara Karlson, skriver att tillväxtsamhället är i grunden ohållbart.

Miguel Ganzo

Medlem i socialdemokraterna, Malmö