Apropå H&M och sömmerskorna i Kambodja…

Som schyssta européer vill vi försvara arbetsrätten och välfärdssamhället i EU. Men när ska vi säga vi stopp till en (o)balans där européerna avnjuter varor som tillverkats i länder där arbetarna lider under mycket sämre arbetsförhållanden än vi? Många gånger rör det sig om europeiska företag som har fört över sin produktion dit lönerna är lägre och arbetsrätten är mer obetydlig.

Upp, trälar uti alla stater, som hungern bojor lagt uppå

Om vi verkligen önskar att våra arbetsrättsliga förhållanden förbättras – eller att de åtminstone inte fortsätter att försämras – måste vi börja inse att även våra konsumtionsbanor har något att göra med det hela.

Ett “teoretiskt” exempel:

Det är otillåtet att ha ett företag i Sverige som tillverkar byxor gjorda av trettonåriga barn som syr under 12 timmar per dag. Däremot är det lagligt att ett företag som tillverkar byxor gjorda av trettonåriga barn som arbetar 12 timmar per dagar säljer byxorna i Sverige. Hur kan vi acceptera en sådan situation?

Varför inte att reglera försäljningen av varor och tjänster i vårt land. Det handlar inte om att stänga våra gränser till utländska varor, utan att tvinga de företag som vill sälja sina varor i Sverige att tillverkningen av deras varor har kommit till stånd under schyssta förhållanden, både arbetsrättsligt och lönemässigt.

Samma regel bör självfallet appliceras på svenska företag som har sin produktion utomlands. Och om ett företag vill förlägga sin tillverkning av leksaker från Skåne till Bangladesh? Inga problem, men om företaget vill fortsätta med sin försäljning av leksaker i Sverige måste det följa samma spelregler gentemot sina anställda i Bangladesh som de i Skåne.

Vi kan dessutom dra fördel av att vi är medlemmar i EU för att på så sätt koordinera oss med fler länder i syfte att nå fram till en så nydanande lagstiftning. Och varför skulle vi inte kunna arbeta för att få genklang i hela unionen med en gång?

Om vi lyckas med att förverkliga den här lagstiftningen kommer vi säkerligen att få ett slut på billiga varor som tröjor för 30 kronor, plasma-tv för 1200 kronor och bärbara datorer för 3000 kronor. Det mesta skulle bli dyrare, men säkerligen är det för att det bör vara dyrare. Om vi själva vill bli respekterade som arbetare måste det första steget vi tar vara att respektera de arbetare som  tillverkat de varor som vi konsumerar, oavsett vilket land de bor i.

Annars, för eller senare, kommer våra arbetsrättsliga förhållanden försämras också. Och kanske snart. Nedmontering av välfärdstaten har redan påbörjat i Sydeuropa.